Blogg

2025-09-13

Stöd min utgivning!

Uppe med femåringen sedan en timme. Övriga familjen sover. Roar mig med att skriva en artikel till Fokus och egosurfa på bibliotekssidor för att se om min roman är utlånad.

Den är nästan alltid utlånad. Det gör mig så klart glad. Med mina mått mätt går boken bra. Det beror till en del på Expos och Visions agerande, men till resterande del på er som sprider. Jag skriver i motvind mot kulturetablissemanget, journalister och i princip hela den svenska offentligheten. Ingen hjälper mig, förutom läsarna. Jag gör allt, betalar allt.

Så hjälp mig gärna. Uppmärksamma vänner och bekanta på min bok. Be ditt lokala bibliotek ta in ett exemplar. Om du har möjlighet så köp ett exemplar som present till någon. Jag är helt beroende av mina läsare. “Utanförskap” av pseudonymen Teodor Gustafsson finns att köpa hos de vanliga stora nätbokhandlarna.

Min nästa bok släpps 1 oktober. Jag planerar att ge ut en fackbok till våren. Men allt kräver att jag lyckas dra in lite pengar och stöd. Även om jag arbetar med andra, “vanliga”, saker så innebär skrivandet utgifter innan eventuella inkomster trillar in. Så är verkligheten, och jag vet ännu inte om projektet med “Utanförskap” kommer bära sig ekonomiskt.

Så sprid gärna information om min bok, och om de kommande böckerna. Det går också bra att swisha mig för att täcka kostnad för utgivning av mina böcker: 073 800 79 73

2025-08-31

Sprickorna i muren

Del 1

Berättelsen börjar där handen möter stenen. Fingrarna vilar mot den fuktiga ytan, sval och sträv i morgonluften, med daggen som ännu inte dragit sig tillbaka. Han vet att den här beröringen är mer än ett arbete. Den är ett mätinstrument, ett minne, en kontroll över att allt ännu står. Muren ringlar sig i ett halvcirkelrunt spår, över kullen och ner mot dikeskanten, som ett tyst sår i landskapet. Den är både skydd och fångenskap, en byggnad som gör att han kan andas och som samtidigt håller honom tillbaka.
Han är sextio nu, och när han tänker på åldern blir han alltid stående lite längre än nödvändigt, som om kroppen själv inte vill acceptera siffran. I ett annat liv skulle den ha varit en triumf. Pensionens rand, möjligheten att ägna sig åt det man aldrig hunnit. Här i Dalslands skogar är åldern ett mått på hur mycket ved man kan bära, hur långt man kan gå i snön utan att stanna och hur länge man orkar lyfta spettet innan händerna ger vika.
År 2025 var han trettio. Han körde då norrut, bort från staden, i en bil som redan då var gammal, fylld med böcker, redskap och en ensam gryta av gjutjärn. Han hade lämnat ett liv där han aldrig fann vila i orden. Språket i staden hade slitit honom sönder. Politiska slagord, arbetsmöten där man var tvungen att sälja sina meningar som varor, de eviga förväntningarna i vänners blickar. Allt var rörelser utan slut. Han fann sig stående på balkongen kväll efter kväll, blickande ut över neonljuset, med hjärtat pickande i bröstet som en fågel som fastnat i människornas skräp.
Dalsland var inte en flykt utan en rörelse åt sidan. Vägarna smalnade, sjöarna mörknade, och när han fann gården kändes den snarare övergiven än väntande. Taken lutade, väggarna bar sprickor, men grunden stod. Han såg möjligheten i bristerna. Han hade inte tänkt stanna trettio år. Han hade inte tänkt stanna alls. Ändå blev han kvar, med händerna i jorden, med stenarna i diket, med skogen som långsamt drog honom in.
Muren fanns inte i början. Första åren nöjde han sig med ett staket mot älgarna, ett plank som höll vinden tillbaka. Men någonstans där, när tystnaden hade blivit en vana och ensamheten en följeslagare, började han samla sten. Han bar dem en efter en från skogsbrynet, från hagarna, från de gamla åkrarnas spridda block. Han sade till sig själv att det var för att skydda äppelträden han planterat, men innerst inne visste han att muren byggdes av en längtan efter ordning, efter gräns, efter att skapa en struktur som höll där allt annat sviktade.
Han började kalla den muren först efter fem år. Före det var det bara en stenrad, en markering, en trädgårdsinfattning. Men när höstarna slog sönder planket och vintrarna vräkte ner snö som låg kvar till mars, blev muren kvar. Han lärde sig att lägga skift efter skift, med en noggrannhet som aldrig helt var teknisk. Det var en hållning mer än ett bygge. Att låta varje sten få sin plats, att låta fogen andas, att inte pressa för hårt, att acceptera sprickor men inte låta dem växa.
Det var så hans liv blev.
När han nu går längs muren – sextio år gammal, tre decennier efter flykten – ser han på sprickorna som återkommande samtal. Varje spricka är en fråga. Varje lagning är ett svar.
Världen utanför förändrades i lager, inte i brott. Han minns det fortfarande. I början talade man om omställning som om det bara handlade om elnät, om nya transporter. Sedan blev ordet större, tyngre, tills det gällde tiden själv. Man skulle leva enklare, sade de, men det enklare blev aldrig enkelt. Det blev brist, fördelning, förhandlingar. Han följde nyheterna de första åren från gården, men gradvis blev rapporterna mer som sagor. Han hörde rösterna tala med samma säkerhet som förr, men utan lyhördhet. Han kände hur deras språk inte nådde honom längre. Till slut stängde han av.
Det betyder inte att han varit helt ensam. Byalaget organiserade snöröjning, post dröjde men kom, drönare landade ibland på hans gårdsplan med paket. En gång fick han ett handskrivet brev från en gammal vän, men han lade det i en låda utan att svara. Det låg där tillsammans med kvitton, fotografier och små minnen han inte ville se för ofta.
Det praktiska var den enda terapi han litade på. Diken som måste rensas, jord som måste sås, bin som behövde skydd. Och framför allt muren.
Varje gång han lade en sten på plats, kände han att han byggde en annan sorts bok än de han en gång läst. Det var en bok utan sidor, men med rader av granit. Sprickorna var marginalanteckningar. Mossan var fotnoter. Han kände en tyst värdighet i detta. Att låta världen tala genom det man kunde göra med sina händer.
En dag, flera årtionden efter flytten, stod en lastbil vid grinden. Föraren hade kört fel och krossat en bit av muren. Mannen steg ur, ursäktade sig, lovade att återkomma med cement. Men den äldre mannen log och sade att cement inte hjälper. Det är tyngden som håller, inte volymen. Föraren såg förvånad ut men kom tillbaka senare med tre stenar han funnit vid ett hygge. En av dem passade perfekt i hörnet. Muren talade ett nytt språk efter det, en dialekt som kom utifrån.
Det var då han förstod att muren inte bara var hans. Den var en del av världen, lika mycket som träden, dikena, de regntunga molnen. Och om muren kunde ta emot en främmande sten och ändå bestå, kunde han själv göra det?
Den frågan blev kvar i honom. Den följde honom i sömnen, i arbetet, i de sällsynta mötena med grannar. När kommunen senare kom för att dra sina räddningskorridorer, pekade han på var marken var mjukast, var brunnen låg, var vattenstråken kunde leda bort fordon. De lyssnade. Linjen flyttades fem meter. Det var inte mycket. Men för honom blev det ett bevis på att ord som används rätt fortfarande kunde skapa verklighet.
Han gick hem och lade handen mot muren. Han viskade nästan.
”Kanske är jag inte färdig med världen.”
Men samma kväll hörde han sprickan. Den kluckade. Han böjde sig ner, drog upp en sten, såg vattnet sippra fram. Sprickan gick på sned genom tre skift, en diagonal han aldrig sett förr. Han förstod att detta var ett tecken.
Han bestämde sig för att inte laga den genast. Han lät den växa, millimeter för millimeter, för att se vart den ville ta vägen.
Sprickan blev som en spegel. Den växte långsamt, nästan omärkligt, men alltid vidare. Han tänkte ”är det jag som spricker, eller är det världen som letar sig in?”
När hösten kom, med dimma över ängarna och rådjuren i björkplanteringen, stod han länge vid grinden och betraktade sprickan. Den var inte längre bara en skada. Den var en fråga som ställdes till honom varje morgon.
Han hade inga svar.
Men han anade att muren inte längre kunde vara slutet på historien.

Del 2

Våren öppnade marken som en mun. Den blottade gamla rötter, glasbitar, spik från en lada som fallit samman innan han flyttade hit. Diket längs den östra ängen gick över sina bräddar och hittade en ny väg genom vassen, och den vägen pekade rakt mot murens svagaste punkt. Sprickans sneda linje såg ut att förutspå flytvägen, som om stenarna mindes var vattnet en gång velat gå. Han gick där varje morgon, stannade längst ner i svackan och letade efter den första lilla blankheten som visar att marken håller på att ge efter.
Det var då påsen med äpplen dök upp. Tre frukter han inte själv odlat, med en lapp i prydlig, nästan barnslig handstil.
”Om du vill tala om dräneringen.”
Han stod länge med påsen i handen. Sedan bar han in den, lade äpplena på diskbänken som om de kunde torka, som man gör med nyfunna svampar. Doften – syrlig, med en grundton av något nästan smörigt – fyllde rummet. Han tog ett bett. I mjukheten fanns ett viskande knäpp, som när man böjer en gammal trälist och den ännu inte vet om den ska spricka. Han kände det i bröstet.
Nästa dag gick han över vägen.
Det är en trivial rörelse i en karta. En människa korsar en grussträng. I hans kropp kändes den som en förskjutning mellan två världar. Han stängde grinden efter sig och gick över, inte snabbt, inte långsamt, utan i den takt där steg blir mätningar. Ett stycke in på andra sidan stod två personer vid en ränna som grävts till hälften. En kvinna i trettioårsåldern med mössan på sned och händer som inte tvekade i blöt lera. En äldre man som höll i ett gammalt vattenpass som om det var ett instrument från en annan tid.
”Välkommen” sade kvinnan. ”Jag är Juno. Det här är min far, Edvin.”
Han nickade, gav sitt namn i luften men hörde själv hur det inte fäste. Det gjorde inget. Edvin höll upp vattenpasset som en hälsning.
”Marken sjunker här” sade Edvin. ”För tjugo år sedan la de igen en gammal ränna, och nu vill vattnet tillbaka. Vi tänkte dra om. Din sida får ta emot om vi gör fel.”
”Min sida tar emot allt” sade han och förvånades över att det lät som ett skämt.
De skrattade. Sedan arbetade de. Juno grävde. Han bar bort leran på en skottkärra med långsam rytm. Edvin styrde med vattenpasset och pekade var lutningen skulle gå. De talade inte om mycket. Vissa meningar fäste. Att grävskopan i byn gått sönder, att kommunen lovat men inte hunnit, att det nya samordningssystemet för räddningstrafik fungerade på kartan men ute på marken krävde justeringar i verklig tid.
Han hörde det där ordet igen – samordning – och lät det bara passera genom kroppen. Rännan fann sin vinkel. Vattnet började flyta den väg de tänkt. Han kände något släppa i axlarna, som när en gammal rostig bult till slut lossnar.
De gick upp till huset tvärs över. Inne luktade det sågspån och kaffe. På köksbordet låg ritningar. De var handritade, med små siffror för upptag och fall. Juno pekade med pekfingret.
”Om vi tar den här slingan under din mur” sade hon, och här slog hon sig själv lätt på underarmen som om det fanns en regel om hur man ska be om lov och den passerades bäst med en gest ”så slipper vi att ängen blir sump igen. Men det betyder att du kanske måste släppa in oss ett par dagar. Gräva hål i muren. Sätta igen. Det går att göra snyggt.”
Orden ”hål i muren” rörde sig genom honom som något han kände igen. Inte skräck, inte ens motvilja. Snarare en sorts märklig förväntan, som när man insett att en berättelse behöver ett brus för att röra sig.
”Om det blir snyggt” sade han. ”Och om vi låter stenar vara där de vill ligga.”
Edvin log snett, som en man som vet hur en sten vill. De bestämde en dag. När han gick hem lade Juno tre nya äpplen i hans jackficka utan att fråga. Det såg ut som att han stal dem när han gick över vägen igen. Han kände hur fickan tyngde mot höften.
Den natten drömde han om staden. Det är sällan han minns drömmar, ännu mer sällan han minns dem i färg. Men han minns ett blått, kallt ljus som rörde sig över en vägg. Han minns hur han tryckte fingrarna mot betongen för att känna var värmen kom ifrån, och hur det inte fanns någon. Han minns att någon lade handen mot hans kind och sade att allt skulle bli bra.
När han vaknade var rummet mörkt men muren utanför fanns där, som en tung kropp som andas i ett annat rum. Han låg vaken och lyssnade på den. Det är ett barnsligt ord – lyssna på sten – men han har aldrig velat ersätta barnsligheten med systematisk skärpa när världen kräver något annat. Han lyssnade. Och någonstans i den lyssningen bestämde han sig för att släppa in vattnet.

De grävde genom muren två dagar senare. Juno skar upp jorden med en spade som såg ut att ha tjänat flera liv.
Han lyfte de fyra översta stenarna en efter en, lät dem ligga på presenningen på gruset, numrerade dem i huvudet så att de skulle få återvända i rätt ordning. Under skiftet låg ett mössbo, övergivet, med fjolårsludd och ett frö som ännu inte bestämt sig. Han flyttade boet försiktigt till kanten av diket som en ceremoni man inte vet ord för. Edvin lade fingrarna mot den blottade kanten.
”Här” sade han. ”Låt passagen gå här.”
Det var en fyrkant om knappt en meter. Juno förde in ett kort cementrör, nytt men inte nytt, någon hade lagrat det länge. Han fyllde runtom med makadam, stampade med en pinne som kanske var ett kvastskaft i ett tidigare liv. När röret satt, lät de vallen vila. Solen stod högt när de lade tillbaka de fyra stenarna, först den släta, sedan den med den lilla skåran som alltid hittade tillbaka, sedan den tunga som krävde att man lade den snett och lät tyngden göra resten. Det sista skiftet gick på plats med ett lågt, nöjt ljud. Passagen var osynlig från håll.
”Så” sade Juno. ”En mur som inte låter vattnet passera är en lögn.”
Han nickade. Han sa ingenting mer. Det kändes som när man hittar den rätta meningen i en bok och läser den tre gånger utan att sätta in ett hundöra.
De gick längs kanten och såg på hur vattnet hittade in. Det var inte mycket, bara en långsam, vardaglig rörelse, men den bar en viss sorts tröst. Han tänkte att så här uppstår tillit, i små flöden. Den tanken behövde inte skrivas ner. Den stannade kvar som en lukt.
När de var klara satte de sig i gräset. De drack kaffe ur koppar med sprickor som var invuxna i porslinet. Juno berättade om hur världens ordning tedde sig i hennes liv. Leveranser som kom och gick, en butik som bara höll öppet två dagar i veckan men höll allt man faktiskt behövde, ett nät av grannar som kunde bära in varor när vägen frös. Hon berättade inte om politiken i den gamla meningen, utan om hur röstningar bytts mot sammanträden i byns gamla vägstation, där den som tog på sig något gjorde det för att det fanns en sak, inte för att saken bar en symbol. Hon berättade om brandvärnet som övade varannan torsdag, om radion som låg i hans innerficka utan att han testat den, om snön som inte längre bet sig fast men blev tunga sjok som föll från tak i en rytm man måste lära sig för att inte gå under exakt fel ställe.
”Du är välkommen på torsdag” sade hon. ”Inget krav. Bara kaffe och genomgång. Om ingenting händer får du höra hur det låter när ingenting händer.”
Han såg ner på sin kopp. Sprickan i porslinet var som ett bekant ärr i huden. Han reste sig, tackade, gick hem längs grusvägen. Han kände röret i muren som en hemlig klaff i ett barns gömställe.
Den kvällen kom blåsten tillbaka. Mellan vindbyarna hörde han hur något rörde sig inne i honom, ett gammalt maskineri som tvekade att stanna men som heller inte ville fortsätta i samma takt. Han ställde radion på bordet som man ställer fram ett instrument man ännu inte kan spela. Han somnade sent.

Det hände en tisdag. Himlen var ännu ljus när röken drog över ängen. Han såg den först som ett skuggspel på köksväggen, en rörlig suddighet som fick vitrinskåpets glas att blänka till, som när man drar förbi en hand för att testa damm. Utanför var luften mild men luktade bränt. Han gick ut och ställde sig vid grinden. Röken kom från skogsryggen bortom Junos hus. Han hörde radion i benfickan först när den redan ropat två gånger.
”Brandvärn väst, samling vägstationen. Möjlig brand i krön, oklar spridningsriktning. Rapport om gnistregn längs kraftlinjen. Samling nu.”
Orden var en annan sorts språk, korta, otvetydiga, märkta av hur en röst låter när den inte vill bära mer än den måste. Han öppnade grinden. Han stängde den. Han stod kvar. Det är så han minns det. Kroppen gjorde två motrörelser innan den gick. Sedan gick den.
Vägstationen var ett lågt hus med grå panel och ett tak som bytts tre gånger. Utanför stod redan sju personer. Juno höjde handen. Hennes ansikte var rött på kinderna, inte av panik, utan av att något i henne tändes när görandet krävdes. Edvin delade ut masker. Någon som hette Nadir bar slang. En annan man, tyst och smal, tog fram en karta som såg ut att vara mindre exakt än en gång, men mer sann mot markens egen vilja.
De gick upp mot krönet på en stig som han gått som barn i ett annat liv. Han märkte att minnen kan flytta sig mellan tidsåldrar utan att kräva urkund. De stannade där stigen delade sig. Röken var tjockare här. Juno pekade.
”Vinden kommer att klippa av oss här. Vi tar vänster, säkrar diket, lägger slang längs randen. Vi sitter på huk när det går. Vi reser oss inte för att se bättre. Vi vill se längre, inte högre.”
De spred ut sig. Han höll i en vattenryggsäck och följde röda prickar längs stammarna som någon målat dit för länge sedan. Elden var ännu liten, en serie flackande tungor som letade riktning. Det lät, som eld alltid låter när man är nära, ett surr som inte borde komma från brinnande trä men som kommer från alla de små gaser som inte vill bli varma men ger efter. Någon skrek upp från höger att vinden vände. De la sig platt. Röken gick över dem, lågt, och han kände hur hans gamla kropp visste exakt vad den behövde göra. Inte tänka på syre som abstraktion, utan andas in där röken tunnades ut och hålla när den tjocknade.
Han såg Junos stövel kliva över hans handled utan att snudda. Kanske tog det tio minuter. Kanske tog det en timme. När det tystnade var det med det där abrupta slutet som bara finns efter ett arbete som lyckats. Ett knippe gren spetsade marken som pilar. Rök drev som halvt upplösta sjok över stenarna.
De stod upp, långsamt. En man skrattade, av lättnad, på det där ofrivilliga sättet som aldrig går över i jubel. Juno satte sig på huk och lutade pannan mot en sten, som om hon gratulerade någon. Han andades. Han tänkte inte. Det var nytt.
Nere vid vägstationen drack de vatten. Nadir hällde en mugg över händerna, lät det rinna långsamt över knogarna. Edvin såg på honom med det där skarpa, vänliga erbjudandet som vissa äldre män kan rikta utan att kräva motprestation.
”Bra att du kom” sade Edvin.
”Jag gick bara ut genom grinden” sade han.
Han gick hem i skymningen med sot under naglarna och en doft av järn i håret. Vid muren stannade han. Han lade handen mot det ställe där passagen låg. Stenen var sval. Den natten sov han utan drömmar. Det händer ibland när kroppen fått göra det den länge planerat i hemlighet.

Sommaren gjorde det där den börjat göra. Den kom i sjok, vek undan, återkom. Han lagade stängsel. Han byggde en ny ram åt ett fönster som äntligen gav upp. Han gick till bykiosken tre lördagar i rad, inte för att handla, utan för att se hur det ser ut när människor står i skuggan av en baklucka och pratar om väder som man pratar om skuld.
Han sade inte mycket. Men efter tredje lördagen visste han att en hund hade dött, att ett barn fått sina första stövlar, att någon fått lov att odla på kommunens mark nere vid viken. Det är inte nyheter i den gamla meningen, men det är nyheter för händerna.
Brevet från åratal tillbaka låg fortfarande i lådan. Han tog fram det en eftermiddag när åskan stod och stampade i fjärran. Handstilen var en annan än Junos, mer irriterad, mer bråttom-vacker.
”Om du fortfarande tänker på…”
Det var så det började. Han lade tillbaka det. Vissa sprickor får inte lagas. Vissa sprickor är inte sprickor, de är lösa ändar i ett garn man inte längre vill linda ut.
Han började tala med muren om dagarna, när ingen hörde. Han berättade den där sortens korta historier man bara säger högt för att testa deras bärkraft. ”I dag höll vinden andan i tre timmar.” ”En snok låg och solade på täckstenen.” ”Ett barn cyklade förbi och räknade dina stenar högt och tappade bort sig vid fyrtiotvå.”
Muren svarade naturligtvis inte, förutom när den gjorde det, genom att hålla, genom att släppa, genom att sjunka i den där takten som tvingar en människa att sakta in för att allt ska verka stå stilla.
Hösten lade sig tidigt det året. Björkarna bytte inte färg i smyg utan i kluster. De stod gröna en dag, gula nästa, med en hård gräns mellan. Nätterna blev längre. Han gick varje morgon till grinden och tittade ut mot vägen. Vissa dagar var gruset svart av regn. Andra dagar var det grått med damm. Vissa morgnar stod någon där, Kanske Juno med ett måttband, en äldre kvinna med ett broderi i handen, en pojke som frågade om han fick låna spik. De gick in och stod en stund i dörren, drack te, tittade på ritningar. Varenda liten förskjutning i det här mönstret kändes större än den var.
Det var då som kommunen kom tillbaka. Inte med röda linjer, inte med plattor, utan med en person med en stol i handen. Hon var medelålders, hade ett ansikte som bar spår av regn, och hon presenterade sig som Laleh.
”Jag samordnar” sade hon, och log åt ordet som om hon visste att det skulle låta illa. ”Men jag menar det i den gamla betydelsen, att jag följer trådarna till händerna.”
De satte sig vid bordet ute på gruset. Hon tog inte upp något instrument. Hon tog upp ett block. Hon frågade vad han behövde. Han sade att han behövde veta när plogningen skulle prioriteras åt hans håll när snön väl kom. Han sade att drönaren gärna fick tala om tid när den ändå meddelade plats. Han sade att byalaget verkar bära mer än det tänkt, och att det var bra, men att det var en fin linje mellan frivillighet och att något dras sönder.
”Ja” sade hon. ”Det är så det ser ut överallt. Vi försöker bygga mellanrum istället för tryck. Och mellanrum kräver människor som inte förstorar sin egen skugga.”
Hon tittade bort mot muren.
”Jag hörde att ni lade in en passage. Bra.”
Han kände ett motstånd mot att bli bekräftad. Det finns ett sorts beröm som kan lösa upp en linje man kämpat för att hålla. Men hennes röst sa inte ”bra” som ett kvitto, utan som en observation som nu kunde ritas in.
”Det är ett möte nästa vecka” sade hon. ”Vägstationen. Vi pratar inte beslutsordning. Vi pratar arbetsordning. Om du vill.”
Han nickade. Det var inget ja. Det var inget nej. Hon reste sig.
”Vi kommer att behöva människor som kan lyssna på saker som inte pratar” sade hon.
Hon menade mark, sten, vatten. Eller så menade hon människor. Han visste inte. Det kändes inte som en lockelse, inte som en uppmaning. Snarare som ett konstaterande.
Efteråt gick han varvet runt igen. Sprickan som han en gång låtit växa var borta för blotta ögat, men i handen fanns den kvar. Han kände den som en sval åder i huden. Passagen vid östra ängen höll. Vattnet gick som det skulle även efter regn. Vid hörnet där lastbilen en gång slagit sönder ett stycke sten stod den främmande, lite ljusare stenen kvar som ett uttalat ord i ett stycke text. Han rörde vid den. Han tänkte på alla ord han en gång rört med sin tunga utan att få ner i papper, och hur lite de betydde nu jämfört med detta.
Han förstod att hans värld, som han byggt med en viss envetenhet, nu var full av sådana små hål och valv. Språket ville säga att det gjorde honom sårbar. Kroppen visste att det gjorde honom bärig.

Dagarna gick. Han lade märke till att han började se ansikten igen. Inte som kravytor, det där jämna hotelserummet där man måste hänga upp sig själv varje dag, utan som tecken. Juno på håll, lutad mot sin spade, Edvin som satt på lastpallen utan att vilja något, Laleh med blocket under armen, Nadir med slangens tunga gummi över axeln som om det var ett instrument.
Han tänkte att han skulle vilja lära sig deras gång, den där en människa alltid avslöjar sitt sannare jag. Men sådan lust var ny, och han bar den som man bär en fågel med bruten vinge.
De sade att vintern skulle bli blöt. Kanske visste de inte. Kanske gissade de. Han har slutat fråga. Han lagrar madrasser på vinden. Han flyttar undan körsbären i pannrummet. Han kontrollerar spik i taket över vedboden. Han går igenom radion och hittar, efter fumliga minuter, rätt kanal. Han säger sitt namn i ett test och lyssnar på hur det låter i en låda där ingen bild finns. Det ekar. Han väljer ett kortare anrop, en sorts kod. Det känns fånigt och nödvändigt på samma gång.
Kanske var det efter allt detta som minnet återvände, inte som en inbjudan, inte som ett hot, utan som något som ville pröva sin hållfasthet. Han stod i köket, det var kväll, tevatten sjöd i grytan, och plötsligt kom en bild från den gamla lägenheten. Det var ett fönster där regnet gick snett, ett glas på bordet, ett par skor i hallen. Han kände hur en gammal sarg öppnade sig i bröstet och trodde först att det var panik men det var inte det. Det var bara ett rum som ville bli ihågkommet utan att samtidigt bli befolkat igen. Han lät det stå. Han rörde inte om. Bilden stod kvar i flera minuter och löstes upp av att tevattnet kokade.
Han ställde grytan åt sidan. Han tog fram pennan. Han skrev.
”Sprickor. Minnen som inte vill bli lagade men inte ska få styra dräneringen.”
Han skrattade åt sig själv. Det var alltför mycket teori för en man som visste hur väta bär sig. Han gick ut i mörkret och drog in natten i ett djupt andetag. I fjärran hördes en motor. Han gick mot grinden och såg ljusets strimma röra sig längs vägen. Den stannade inte. Han visste inte om han ville att den skulle göra det.
Det var en tisdag igen när han satte sig på sängkanten i gryningen och visste att han skulle gå till mötet. Han klädde sig inte för att visa något. Han drog på stövlar, jacka, mössa. Radion fick stanna hemma. Inte av rädsla, utan för att han ville låta en kanal åt gången vara öppen. Han stängde dörren, gick över gruset, öppnade grinden, stängde, gick.
Vägstationen hade den där kallare luften som byggnader får när de betydelsefulla samtalen väntar. Inne satt redan en rad människor på stolar i olika höjder. Ingen stod framme. Inga papper låg redo. Laleh nickade. Juno log. Nadir lyfte en hand så att han skulle se att han såg.
Han satte sig längst ut på en bänk. Ett barn satt på golvet och ritade något som nog var en karta, men mer en karta över föremål än över vägar. En kvinna som hette Sofia skrev upp ”vatten i gångarna mellan hyllorna” på en whiteboard med en penna som hackade. Någon talade om ett fältsjukhus som när som helst kunde behöva plats. Någon annan sa att det kanske aldrig skulle behövas men att platsen måste kunna uppstå av en dag, annars var säkerheten bara språk. De talade sitt viskande språk där meningar blev handlingar först när de dubbelvikts och stuckits i en ficka.
Han sade inget. Han antecknade inget. Han satt med ryggen rak, händerna på låren, och lät orden gå igenom honom utan att vända sig för att se dem på andra sidan. Han märkte att han var mindre trött efteråt än han hade trott. På vägen hem såg han sin mur som om den var ny. Den stod där, tung och stilla, med ett osynligt rör i sig som lät vattnet passera utan att idén om muren behövde gå sönder.
Han stod vid grinden en lång stund. Himlen hade den där färgen som bara finns när molnen är samma höjd som trätopparna och ljuset ändå kommer igenom. Han kände att nästa kapitel inte skulle avgöras av en plötslig gest. Det skulle avgöras av hur ofta han öppnade grinden utan att gå och hur ofta han gick utan att stänga. Det är så världen mätts de senaste åren, tänkte han, i mikrorörelser, i beslut som inte deklarerar sig själva, i sprickor som både varnar och visar var passagen kan läggas.
På trappan stod påsen med äpplen igen. Juno hade knackat utan att vänta och gått. På lappen stod bara ”torsdag?”. Han tog ett av äpplena, bet. Det var den där sorten som smular sig i ena kanten men håller fast i den andra. Han kände en rinnande droppe längs handleden. Han torkade den inte.
Han visste att han nu bar två murar i kroppen. Den ena av sten. Den andra av de rörelser han vågade göra. Båda hade sprickor. Båda behövde dem.
Han sov tungt. Och när han vaknade var det snö i luften fast kalendern sade något annat. Han visste att någon gång snart skulle han stå vid grinden igen, med radion i fickan, och vända sig åt det håll som inte pockade utan kallade. Men ännu var det morgon. Ännu väntade stenarna, varsamt, på att få bli berörda. Han lade handflatan mot dem. De var kalla och lugna. Han tackade dem tyst för att de ännu inte krävde ett svar.

Del 3

Vintrarna hade blivit kortare. Men när de väl kom slog de till som ett hugg. Snön lade sig på en dag, gick bort på tre, kom tillbaka på fem. Det fanns ingen rytm längre. Han lärde sig att inte vänta på regelbundenhet. I stället blev varje dag en mätning. Sopning, skottning, sand. Han skrev upp det i små listor som började som praktiska minneslappar men som alltid utvecklade sig till något annat.
”Tre spadtag snö. Rådjuren närmare i dag. Bina rör sig i kupan trots kyla.”
Eller.
”Trötthet i händerna när jag bar stocken. Men tröttheten var mindre än förra gången.”
Listorna blev en sorts dagbok utan bekännelse, en text han aldrig tänkte att någon annan skulle läsa, men som hjälpte honom att minnas sin egen kropp.
När muren sprack på diagonalen den vintern kände han det i ryggen. Som en vibration genom kroppen. Han gick ut med spett och makadam, tog på sig de tjocka handskarna, men när han stod där, redo att laga, hände något märkligt. Han väntade. Han kände att sprickan inte var ett misstag, inte en svaghet att åtgärda genast. Det var en historia som höll på att skriva sig själv. Han bestämde att låta den stå.
I flera veckor gick han dit varje morgon och mätte med blicken. Sprickan växte långsamt, en millimeter, två. Han började tala med den. Inte högt, men inuti. Frågade vart den ville. Frågade vad den ville visa honom. Sprickan svarade genom att inte rasa. Genom att inte stänga sig. Genom att låta ljus och fukt komma in.
En kväll tog han fram kartan över gården, ritade in sprickan som en svart linje och skrev.
”Det här är inte slutet. Det är en passage.”

Våren kom tidigt det året. Marken tinade på en vecka, fåglarna var där med en gång, björkarna slog ut nästan över natten. Han gick längs muren och såg att sprickan nu var stabil, som om den nått sin egen form. Han lade handen mot den. Det var kallt, men inte hotfullt. Det kändes som ett andetag som hålls kvar för att man väntar på en fråga.
En morgon stod en påse på grindstolpen igen. Tre äpplen, en lapp.
”Från oss tvärs över. Om du vill tala om dräneringen.”
Ingen avsändare, inget namn. Han log för sig själv. Det var så världen gjorde sig påmind nu, inte genom stora påbud, utan genom små påsar, korta lappar, rörelser som inte krävde men inbjöd.
Han gick över vägen, som man korsar en gräns. Träffade Juno och Edvin. Grävde med dem, flyttade stenar, satte tillbaka dem. Han såg hur muren kunde öppnas och ändå bestå. Han såg hur världen kunde gå genom honom och ändå lämna honom hel.
När de satte sig i gräset med kaffekopparna kände han att han inte längre var helt ensam. Inte längre utanför. Inte längre innanför. Han var mellanrum. Och mellanrum kan bära mer än murar.

Det var sommaren som drev honom vidare. Sommaren som inte la sig som ett täcke längre utan kom i sjok. Tre dagar hetta, fem dagar regn, två veckor vind. Han började förstå vilka delar av muren som bar i alla väder. Det fanns hörn som åt stormar, skift som sjöng i regn. Han tänkte på hur han själv bar. Vissa dagar stod han emot, andra dagar lät han vinden gå igenom honom. Det var inte alltid samma sak.
Drönaren kom ner över gårdsplanen en dag och släppte ett paket större än vanligt. Inuti låg en radio, robust, med ett handskrivet kort.
”För kontakt när det brinner. Och när det inte brinner men hade kunnat.”
Han lade tillbaka radion i lådan. Han visste att den förr eller senare skulle ropa. Han visste att han förr eller senare skulle svara.
När röken steg över skogen veckor senare gick han till vägstationen. För första gången på trettio år gick han inte bara för att laga sitt, utan för att arbeta med andra. Han följde dem upp i röken, höll vatten, hukade sig när vinden vände. Han kände hur kroppen mindes något från långt tidigare, en förmåga att lyssna i fara. När lågorna släckts gick de ner tillsammans, tysta. Ingen ingen förklarade. Det behövdes inte.
Hemma vid muren lade han handen mot stenen och kände att passagen, sprickan, branden och mötet alla hörde ihop. Han visste inte hur. Men han visste att de inte längre gick att skilja åt.

Hösten låg sig över gården som ett andetag. Dimman steg ur marken. Löven föll i stora sjok. Han gick varje dag till grinden, såg ut över vägen. Vissa morgnar gick någon förbi. Vissa morgnar låg bara stillheten där. Men varje gång kände han att han stod inför något större än muren.
En morgon stod han där längre än vanligt. Himlen var låg, vägen en grå sträng. Han hade stövlarna på, jackan knäppt, radion i innerfickan. Han visste vad som väntade om han gick. Människor, samtal, ansvar, röster som inte talade för att vinna utan för att få något gjort. Han visste också vad som väntade om han stannade. En dag med skift, sten för sten, ett arbete där varje beslut syntes samma kväll.
Han öppnade grinden. Han stängde den. Han tog ett steg ut på vägen. Han stannade.
Vinden kom från sjön och bar lukt av järn. Sprickan i muren stod kvar, som en fråga, som en passage.
Han lyfte blicken.
”Det är så här berättelser ska sluta” tänkte han.
Han stod där.

2025-08-26

Ny roman ute inom kort

Den 1 oktober släpps min andra roman: Anteckningar angående revolutionen. Jag återkommer med information när den finns att förbeställa. Boken är den andra och sista under pseudonymen Teodor Gustafsson. Den utgör en fristående fortsättning på min debut Utanförskap - En berättelse om främlingar.

2025-06-01

Händelserik vår

Jag tappade rösten idag. Min förhoppning är att det ska vara tillfälligt för jag har under kommande vecka åtaganden där den behövs.

Det känns passande att jag inte kan tala efter allt som jag har sagt den senaste tiden. Och efter allt som har sagts om mig. Den som vill veta mer kan titta på denna sida under flikarna med vad som sagts om mig och vilka artiklar som jag har skrivit.

Snart hoppas jag få ta en lugn sommar. Min kropp försöker säga att det är vad som krävs. Men jag fortsätter också att jobba med mina två kommande böcker. Följ mig på Facebook för uppdateringar.

2025-04-16

Om mig i podd

I en av Svenska Dagbladets poddar diskuteras jag och min bok. Du kan lyssna här.